Bättre...
Nu känns livet lättare. Jag överlevde och trycket har minskat. Lättnad.. Jag hade en djup svacka förra veckan, var nere och skrapade bottnet.. Men som sagt, jag överlevde. Livet är annorlunda fast ändå det samma. Det blir bra igen, men inte på samma sätt som det var innan.. Förändringar, som jag har behövt så länge, men inte denna sortens.
Läxberget börjar dessutom minska, man kan se över till andra sidan. Räkna dagar, lektioner, snart timmar. Och nu finns det så många ljuspunkter, små saker som jag ser fram emot.
Livet går vidare.... och jag mår faktiskt ganska bra.
Today I'm feeling kind of blue.
4 timmars matte prov, världens jävligaste mensvärk och vetskapen om att om ca ett dygn ska min mormor bevravas... Just nu känner jag mig så fruktansvärt peppad på livet, verkligen.
And all I got is your hand....
And all I got is your hand....
när inget blir som det ska...
Love of mine some day you will die
But I'll be close behind
I'll follow you into the dark
No blinding light or tunnels to gates of white
Just our hands clasped so tight
Waiting for the hint of a spark
If heaven and hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the no's on their vacancy signs
If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark
[....]
You and me have seen everything to see
From Bangcock to Calgary
And the soles of your shoes are all worn down
The time for sleep is now
It's nothing to cry about
Cause we'll hold each other soon
The blackest of rooms
If heaven and hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the no's on their vacancy signs
If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark
But I'll be close behind
I'll follow you into the dark
No blinding light or tunnels to gates of white
Just our hands clasped so tight
Waiting for the hint of a spark
If heaven and hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the no's on their vacancy signs
If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark
[....]
You and me have seen everything to see
From Bangcock to Calgary
And the soles of your shoes are all worn down
The time for sleep is now
It's nothing to cry about
Cause we'll hold each other soon
The blackest of rooms
If heaven and hell decide
That they both are satisfied
Illuminate the no's on their vacancy signs
If there's no one beside you
When your soul embarks
Then I'll follow you into the dark
Fötter och skor.
Jag har fobi för fötter men jag älskar skor.... logiskt?
blommigt.
Väldigt mycket blommbilder, jag vet. Men blommor gör sig faktiskt väldigt bra på bild och föresten så tycker jag det är tilllåtet nu när det är vår och allt.
På sista bilden så vände jag på objektivet. Lite pilligt, men väldigt kul!
Like gasoline.
nope, det är verkligen inte lätt när det är svårt. Men på nått sätt tar man sig igenom allt.
Söndag.
Nu har jag deklarerat, snacka om att jag känner mig vuxen!
Har tränat idag, det är helt fantastiskt att man kan känna sig så pigg efter en och enhalv timmes fysträning. Och för övrigt tycker jag att det är underbart att datan inte vill skriva fysträning, och när man högerklickar för stavningens skull så vill den att man ska skriva mysträning. Det var inte mysigt men rätt skönt.
Jaja, nu ska jag ta tag i naturkunskapen, inget jag ser fram emot.
Puss&Kram
Fredag.
Jag kollade igenom bilderna på mig själv på facebook. Jag är ett skämt, haha. Men det är ju fint att jag har mycket människor som jag kan vara mig själv så pass mycket med så att jag kan göra mina fulaste miner på iprincip alla bilder. suck...
Jag har också börjat skriva ett CV, men jag vet inte vad jag ska skriva.. Någron som har något tips?
Jag har också börjat skriva ett CV, men jag vet inte vad jag ska skriva.. Någron som har något tips?
Sometimes, sometimes I wanna be, i scream that I wanna be anyone else than me.
eftersom.
Eftersom jag egentligen har jätte mycket att göra så sitter jag här och redigerar bilder. "Bloggpausen" har också gett mig en milljon bilder som jag inte har visat mest från mitt resande med mitt lag. Här kommer några bilder från Schweiz.
Måndag.
Det är cirkus ett år sedan jag fick gips. Tiden går fort,fort,fort och mycket förändras. Jag har förändrats. Jag vet inte om det är till det bättre alla gånger. Men jag är den jag är och det är inte så mycket mer man kan göra åt det.
Jag har insett att vintern har varit jobbig, tvåan har varit ett helvete om jag ska vara riktigt ärlig. Men nu när solen kommer fram vaknar jag till liv igen, vaknar upp från min dvala. Kommer inte bli den samma som jag var innan, på ont och gott. Men det är väl så det blir ibland, man behöver till till att förändras.
Söndag.
Solen och våren är så bra..
Idag.
Idag blir det kemiplugg på nått café i stan. Det känns inte helt fel, för om man ändå måste plugga varför inte göra det på det trevligaste sättet möjligt liksom?
Adjöö!
Adjöö!
Adrenalin.
Jag vet det har varit mycket teamåkning här i bloggen den senaste tiden, men ska jag vara ärlig så har det inte hänt så mycket annat den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget annat att skriva om eller att visa..
Jag kommer aldrig kunna förklara känslan. Men det är något av det bästa som finns. Att stå där på isen, precis innan musiken startar, när man tar det där sista nervösa andetaget. När musiken startar släpper allt, publiken skriker, kroppen fylls med adrenalin och jag försvinner till min egna värld. Det är bara jag, musiken, mitt lag och publiken. Efter åket minns jag aldrig vad jag har tänkt på, vad jag har gjort. Men allt kommer tillbaka, långsamt och kroppen fylls återigen med lycka.
Att förklara en obeskrivlig känsla är svårt.. Men jag tror det är som när en artist står på en scen, ja, isen är min scen och teamåkning är min drog. Det som får mig att må så där underbart bra. Även fast det ibland är sjukt jobbigt och tar sjukt mycket tid, så är det min drog och jag lever för adrenalinkicken, känslan och lyckan efter ett sådantdär perfekt åk...
Sen att man åker med världens bästa tjejer i världens bästa lag gör ju bara saken bättre.
Nu måste jag sova, för det är ju trotts allt en dag imorgon också. Fast jag är ledig...
PussochKram
Jag kommer aldrig kunna förklara känslan. Men det är något av det bästa som finns. Att stå där på isen, precis innan musiken startar, när man tar det där sista nervösa andetaget. När musiken startar släpper allt, publiken skriker, kroppen fylls med adrenalin och jag försvinner till min egna värld. Det är bara jag, musiken, mitt lag och publiken. Efter åket minns jag aldrig vad jag har tänkt på, vad jag har gjort. Men allt kommer tillbaka, långsamt och kroppen fylls återigen med lycka.
Att förklara en obeskrivlig känsla är svårt.. Men jag tror det är som när en artist står på en scen, ja, isen är min scen och teamåkning är min drog. Det som får mig att må så där underbart bra. Även fast det ibland är sjukt jobbigt och tar sjukt mycket tid, så är det min drog och jag lever för adrenalinkicken, känslan och lyckan efter ett sådantdär perfekt åk...
Sen att man åker med världens bästa tjejer i världens bästa lag gör ju bara saken bättre.
Nu måste jag sova, för det är ju trotts allt en dag imorgon också. Fast jag är ledig...
PussochKram
Ungern.
Idag är det fredag, imorgon är det lördag och Team SM. Jag är så laddad så jag skulle kunna trilla av stolen, mahaha, det ska bli så jävla kul:) Nog om det.
Här kommer bilder från förra veckan i Ungern.
PussochKram
Måndag.
Eftersom jag inte har någon lust till att varken plugga eller packa, så lägger jag upp modellab bilderna som jag lovat.
Imån åker jag till Ungern önska mig lycka till.
Puss&Kram
Imån åker jag till Ungern önska mig lycka till.
Puss&Kram
