Jag vet det har varit mycket teamåkning här i bloggen den senaste tiden, men ska jag vara ärlig så har det inte hänt så mycket annat den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget annat att skriva om eller att visa..


Jag kommer aldrig kunna förklara känslan. Men det är något av det bästa som finns. Att stå där på isen, precis innan musiken startar, när man tar det där sista nervösa andetaget. När musiken startar släpper allt, publiken skriker, kroppen fylls med adrenalin och jag försvinner till min egna värld. Det är bara jag, musiken, mitt lag och publiken. Efter åket minns jag aldrig vad jag har tänkt på, vad jag har gjort. Men allt kommer tillbaka, långsamt och kroppen fylls återigen med lycka.
Att förklara en obeskrivlig känsla är svårt.. Men jag tror det är som när en artist står på en scen, ja, isen är min scen och teamåkning är min drog. Det som får mig att må så där underbart bra. Även fast det ibland är sjukt jobbigt och tar sjukt mycket tid, så är det min drog och jag lever för adrenalinkicken, känslan och lyckan efter ett sådantdär perfekt åk...
Sen att man åker med världens bästa tjejer i världens bästa lag gör ju bara saken bättre.

Nu måste jag sova, för det är ju trotts allt en dag imorgon också. Fast jag är ledig...
PussochKram